defectionem.blogg.se

Jag har aldrig tyckt om hösten; aldrig egentligen. Men i år har jag lyckats inse hur bra jag faktiskt tycker om höst i Göteborg. Ljuset, vinden, löven, regnet. Gå ensam på tomma svarta gator med Håkan som sjunger om tåg som tar liv. Och jag vill uppslukas helt utav all den där härligheten för jag vet att snart så blir det kallare och allting blir kalt, och kylan tar över och marken färgas blaskvit. Och snart är det redan ett år sedan allt.



Måndagsångesten ligger över mig som ett tungt täcke vävt på hat för allt och allt som finns (det finns i söndagsluften). Jag vill känna pulsen genom stan igen; och jag vill känna pulsen genom mig. Och jag kan vakna flera nätter och tänka nu blir det inget mera trasigt, men jag känner det dra och riva konstant som att jag har rostat fast i någontig alldeles för svårt.